Ja vill våga tro på någonting, just nu består allt av stirrande ögon som fastnar lite här och där, och människor som frågar vad det är, jag bara tänker, tänker alldeles för mycket.
Det är bara lilla jag, som inte vill stå där själv sedan och inte ha någonting kvar. Ja är bara livrädd för att fastna helt för någonting som kommer försvinna lika snabbt. Jag vet för väl hur det känns, dagarna kommer rulla på somvanligt bara lite saktare än vanligt, tårarna kommer att ta slut, det kommer vara som om ingenting någonsin har hänt och alla dagar kommer se precis likadana ut och dom kommer bestå av samma saknad i flera veckor som kommer kännas som en evighet.
Kommentarer
Trackback
